Det blev en vecka med klippkort på akuten…

För en vecka sedan startade resan och idag en vecka senare är lilla mor ett ben mindre…

Hur kunde det hända, och vad var det som hände?

Början startade här: https://www.insiktswerket.se/2021/09/16/livets-host-eller-vinter/

Efter ett fantastiskt arbete av personalen på den överfulla akuten, fortsatte mammas liv inlagd på en avdelning. Man hade röntgat skelettdelar och huvud, inte funnit något brutet eller fel.

Någonstans mellan boendet och avdelningen försvann informationen om vilken kondition hon hade, dagen innan akutbesöket.

Varpå hon blev tillbaka skickad till boendet, utan att kunna stå på benen och med en sprillans ny rullstol!

(Dagen innan hade hon gått utan rullator på sitt rum och med rullator utanför.)

Medicinerna var utbytta och hon blev isolerad på sitt rum, pga smittorisk och självklart utan att få besök.

Här tänker man att allt är frid och fröjd…

2 dagar passerar och plötsligt upptäcker man att hon inte har något blodflöde i ena benet.

Akutbesök med klippkort, igen!

Jag fick återigen möta upp mamma på den överfulla akuten på lördag kväll…

Hon var helt klar i huvudet och så glad över att se mig.

Denna gången var hon lugn hela tiden, benet värkte och var iskallt.

Efter några timmar kom läkaren med slutsatsen att benet inte gick att rädda, utan skulle kapas av.

Man ville helst att jag skulle meddela mamma detta, men hur kan man säga det till en nästan 99åring som hela livet varit skräckslagen över att mista sina ben?

Så tillslut meddelade läkaren det dystra beskedet, varpå mamma svarade: -”Ja, då har jag dansat min sista dans nu…”

Hon blev inskriven på en avdelning och jag var tvungen att lämna henne i sin oro, rädsla och frustration.

Söndagen löpte på och vi väntade på meddelande om hur operationen hade gått, slutligen fick vi beskedet att man hade fullt upp och den var flyttad till måndagen istället.

Lååång måndag…

Gårdagen sniglade sig fram mellan hopp och förtvivlan.

Jag är inte ledsen för att hon kan/kommer att dö, det gör vi alla förr eller senare, troligen förr när man närmar sig 99år.

Det jag är ledsen för är att jag vill inte att hon lider, eller känner oro och ängslan.

Man kan ju själv tänka sig in i hur det är att vara helt ensam, inte kunna bli sövd utan få benet avsågad under bedövning.

Ett ben som man helst inte vill bli av med, ett ben som man gick på, för en vecka sedan…

Strax innan 22 igår fick jag reda på att operationen var över och att det hade gått bra under omständigheterna.

Idag är hon orolig, trött och medtagen.

När jag får träffa henne igen vet ingen, men den som lever får se…

Hur kunde det bli så tokigt?

Vems är felet att det blev som det blev?

Kan man ställa någon ansvarig?

Vad hjälper det att ställa någon ansvarig?

När jag ser tillbaka på veckan som gått är det som en lång kedjereaktion som blev så tokig, så jag fick klippkort på akuten.

Mamma fick inte sina mediciner på 2,5 dagar pga att fakturan ej var betald – skyldig: jag som inte betalat fakturan samt boendet som inte lämnat fakturan till mig?

Mamma får sina mediciner, däribland vattendrivande som gör att hon springer och kissar ofta, varpå hennes ben tillslut inte bär henne och hon ramlar – skyldig: vem vet hur det är att börja med mediciner igen när man varit utan några dagar?

Första besöket på akuten med utredning av skelettskador, informationen framgick inte, utan man fokuserade på om hon var skadad pga fall istället för varför hon föll. Skyldig – jag som informerar om fallolyckorna, ambulanspersonalen som inte informerar om vad boendet sagt, akuten som inte kollar med boendet?

Inläggning på avdelning, där man ger henne järntillskott och avbokar ultraljud på hennes blodomlopp. Skyldig – läkaren som avbokar ultraljudet för att se om det finns blodproppar och istället byter ut mediciner samt ger järndropp. Sköterskan som säger att mamma kan stå på egna ben, eller sjukgymnasten som säger motsatsen och de beslutar att skicka tillbaka henne till boendet?

Isoleringen på boendet i 2 dagar där man tillslut upptäcker det blålila iskalla benet. Skyldig – Personalen som inte upptäckte kallbranden i tid?

Det går inte att skylla på någon egentligen, det är en olycklig rad av händelser, där även jag är skyldig.

Men även om man utser eller hittar den skyldiga är ändå benet borta…

Historien upprepar sig…

För 10 år sedan hade jag också klippkort på akuten, då med mina barn…

2 gånger samma vecka, och exakt samma vecka 🙈.

Tack Facebook att du påminner mig, fast jag vet egentligen inte om det är så bra att bli påmind…

Jag avstår helst klippkort på akuten, och ja, jag avstår helst alla besök dit även om personalen är helt fantastisk!

---

Det var allt för idag mina vänner…

Tillsammans bygger vi en medmänsklig hållbar framtid 💖.

Tack för att du har läst mina insikter idag, fler följer!

Gunilla

den problemlösande och kreativa designern/företagaren på Walwet